En recension av en 105 minuter lång film som har med en Guzzi i snart sagt varje filmruta.
Där det skönt välbekanta ljuden "hon" ger ifrån sig och där de mänskliga bifigurerna genom sina handlingar utrycker en kärlek till Mandellometallen, som bara en äkta Guzzinjutare kan förstå.
Ja, ni förstår nog att betyget bara kan bli två vevstakar, dvs. full pott.
Det jag gillar med filmen (förutom Guzziinnehållet):
Fotot och färgerna är magiska. Ett ljud som triggar känslor. Intressanta om än skruvade personer. Känslan av rollfigurernas "enkla" och samtidigt komplexa liv. Där de tycks leva ett liv utan stora krav, där motorcyklarna och umgänget kring dem står i centrum. Väldigt vackra människor och maskiner att betrakta. Slutligen och sammantaget, känslorna som väcks, man vill genast kränga på sig skinnstället och bara hänga med.
Det jag inte gillar är att tvingas se så fina hojar få smaka asfalt utan att ha gummisidan neråt... (Nåväl, förstår att de använde sig av chassi-doubbles...
Alltså: Titta på filmen! Vackrare PR för vårt märke har aldrig tidigare skådats.
Eric Tretbar borde få en Oscarsstaty rest för sin räkning utanför fabriken i Mandello! Fler filmer av denna sort kommer garanterat att sätta snurr på försäljningen!
Mille Grazie för en film som så skönt smeker sinnena.