1983 tog jag racinlicens och körde då Guzzi på Gälleråsen.

[Kjell.K.]

Jag hade varit några gånger till Gälleråsen och tittat på Road Racing SM när jag själv fick möjlighet att köra på banan. Det var en dags teori i Jacobsberg och en dags racing utom tävlan i Kalskogas utkant. Jag blev godkännd. Brorsan hängde med med "depåbil", min vässade Celica. Cykeln var iordninggjord för racet och så bar det iväg de 25 milen till Kalskoga från Uppland.

Tyvärr regnade det, vilket sänkte farterna, men endå, VAA KUL. Vi var sex grupper och jag som hade en vit Moto-Guzzi 850 Le Mans Mark 3 fick åka i näst långsammaste gruppen, om jag minns rätt, vilket jag inte gillade. I min grupp var det mycket, då populära, 59 hästade Yamaha 350 2-takt. Där det var krokigt fick man ofta köra väldigt nära gränsen för att hänga med Yammerna, men sen ut på rakan blåste man förbi med 84 hp och ett leénde på läpparna.

Jag fick ånglås av den hårda körningen vilket sänkte toppfarten lite, fast jag då inte visste felet. Vid ett tillfälle kom en Rickman och blåste förbi som ett möte. Men jag åkte extremt och bromsade förbi innan karusellen. Redan innan jag åkte till "tävlingen" hade jag bestämt att varva max 8100 rpm, rödsträcket var vid 7700 rpm. och det bara vid fajter. Anledningen att jag bestämde det innan är att i stridens hetta är beslut ofta felaktiga. Peter Lidén kom ut en sväng med sin Honda CB 1100 R också, och jag hängde på honom ett halvvarv i högt tempo. Vid ett tillfälle fick jag sladd i 150 km/h när jag hängde på Lidén. Lidén en legend inom svensk MC-racing.

Hur hårt körde jag? Vet inte, men vi körde i några omgångar och vid ett tillfälle i depån kom jag inte av cykeln förän efter ca. tre-fyra minuter, benen var helt sluta. Det optimala är väl att åka 100% när det behövs och annars så lugnt som möjligt. Leder man med ett varv är det dumdristigt att åka hårt, bättre att ta sig vinnande till mål. Om man ligger tvåa ett varv efter ettan och ett varv före trean, och sista varvet körs, är det nog lämpligast att bevaka sin andraplats, varken mer eller mindre.

Jag körde nog 80-110% kanske, och i fajterna 95-110 %. 110 % vilket snack, kanske du tänker, man kan inte åka mer än 100 %. Jorå, det kan man, ibland går det för fort och med lite lägre fart kommer man fram lika fort men med mera säkerhetsmarginal, men det är svårt i förhand att känna var de 100% ligger, man måste nästan åka lite över och sedan sänka till 100%. Några gånger när jag körde över 100 % var när det släppte i 150 km/h bakom Lidén och en annan gång när jag eldade bakom en Yamaha 350 uppe i karusellen och efter den kom utanför vita linjen, då var jag nära terengen i hög fart. Man ska inte heller underskatta "överkörningar". "Brehas" och dyligt är spektakulärt både för publik och förare.

Från vita linjen till gräset är det nog bara 30 cm. Det var sex grupper och en vurpa i varje grupp, kanske att en grupp hade två vurpor, men jag tror inte det. Det var lite häftigt att det blev just så precis, en vurpa per grupp, varje grupp var kring 30 cyklar, vilket innebär att kring 3 procent vurpade, så ska det vara, nära gränsen ibland och ibland kanske också över gränsen.

I våran grupp åkte jag förbi en liggande Yamaha 350-åkare, en som hade vurpat och låg brevid sin vita cykel, i hårnålen efter den långa rakan. Eftersom det regnade hade man inte så hög fart ut på långa rakan och min Guzzi han knappt varva ut på fyran i slutet av flygrakan, kring 180-190 km/h, vilket gjorde att jag bara hade tillgång till fyra av de fem växlarna. På Gälleråsen är nog en mindre och vassare cykel roligare, gärna en 250-racer, några åkte sådana i en annan grupp, och jag var sååå avundsjuk. I långsammaste gruppen fanns det bl a crosscyklar.

Efter att vi hade kört kastade vi sten på varandra...skoja bara.

[Guzzi-Leif]

Härlig läsning!
In i Giornale!

[Kjell.K.]

Tack.

[Tina]

Jag har noterat det så att jag inte ska glömma att ta med det i Giornale.