Går inte bara, går som f.n
Postat: 01 sep 2009, 08:07
I plusitiv mening alltså...
En av de "ännu" hemliga historierna från vårt Mandelloäventyr är att jag fick lite problemmed inloppet på anloppet mot Prag.
Som jag tidigare berättat hade jag ju konstruerat ett par spjällhusfångare i äkta hålband. De fungerade faktiskt riktigt bra.
Till just en väldigt svettigt varm dag i nådens år 2009, då jag och mina glada kumpaner stormade fram längs makalöst härliga vägar i Tjeckien, med ca. tio mil kvar till den sköna staden Prag.
Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att hojen hade något som liknade tomgång fram till denna punkt på resan. Därför skar jag ofta tänder åt sega billister och sadistiska rödljus när de så oönskat trängde sig på. För att slippa sitta och fiska med gasen som en mopedist med ybertrim så slog jag i regel av hojen (eller oftast kanske lät bli att starta om den när den dött, i väntan på grönare tider). Men hur som helst gjorde spjällfångarna jobbet på ett klanderfritt sätt.
Men så i nedförsrull på väg genom en stad sa det bara PLOPP och jag fick rulla in vid vägkanten för spjällhusremontage. Åkte sist, men Tobbe som inte riktigt haft samma tillit som jag till mitt spjällande/spjälkande höll kollen bakåt och kom promenerande med ett "vad var det jag sa"-leende innanför hjälmkanten (Jodå, det märktes...). Upptäckte då att hålbandet på den sidan inte längre var ett utan två. Jag fiskade rappt fram en kattstrypare och förenade halvorna så gott det nu gick, för det kändes verkligen som att jobba i en masugn.
Under de kommande milen så sprättade inte bara det, utan ocks det andra spjällhuset av så fort de fick en anledning. (Dvs. när det blev tomgångskörning pga. bilar, rödljus eller annat otyg) Vid ett tillfälle räckte det faktiskt med att köra ner i en liten vägskada. Jag fick dock rätt snart lite rutin på det hela så jag fångade upp och tryckte helt sonika tillbaka "paketet" på insuget när det lämnade sin post. Saken var nämligen den att insugsgummina blivit så mjuka av värmen att de gick att hantera på detta vis (Också det som gjorde att de nu lossnade så lätt).
Det var alltså med lite blandade känslor jag närmade mig Prag. Men pragmatisk som jag ändå är, tänkte jag bara att det nog löser sig, bara jag ser till att hålla humöret och varven uppe...
Det var ingen gång i parken ska jag erkänna... Prag vimlade av flanörer, det var hett som i H, och vi hade ingen adress programerad i GPS:en. Dessutom ligger Botel Admiral centralt så vi hade ställt in siktet på Karlsbron och sökte med den som utgångspunkt.
Ni ska veta att det låter mulligt med fyra mullrande Guzzis i gränder och mellan huskroppar, det är ju kanske larvigt, men det känns som man bjuder på något gott. I sådana studer vill man inte behöva sitta och "fiskevarva", man vill definitivt inte köra med ett frihängande spjällhus, än mindre två... Been there, done that.
Nåväl, under våra dagar i Prag tog den anvarsfulle Tobbe tag i saker och ting. Han kontaktade polaren Julle i Italien med en lång lista på delar som vi gärna ville beställa
. Tur som en Tobbig, ska det visa sig, men mer om det vid ett senare tillfälle.
Tobbe skrev (konstigt nog utan att fråga mig) in ett par nya insugsgummin på listan. Innan vi lämnade vårt atomsäkra garage i kajen vid Botellet lånade han också ut ett par meter Biltema-spännrem för ett slags "push-up montage" över ramröret.
När vi sedemera kom fram till Palosco och fick låna Julles verkstad för att dela upp och montera den där säcken med delar
så kunde vi konstatera att remmen skött sig bra i sin nya roll. Vi kunde också konstatera att de gamla gummina var helt släta, utan fläns på insidan som en följd av sin tjänstgöring. De nya gummina monterades och ett band av sammanlänkade grova kattstrypare fick ersätta Tobbes biltemapryl (till Tobbes muttrande...).
Det här var ett ganska omständigt sätt att säga: Byt gummin!
Efter operationen har de inte lossnat en enda gång, hojen har plötsligt fått en för modellen riktigt imponerande tomgång och som grädde på moset fick Tobbe bättre nattsömn
.
Det enda som inte är lika bra är att hon nu, konstigt nog plötsligt vill ha mer att dricka, men man kan ju inte få allt här i världen...alltid.
En av de "ännu" hemliga historierna från vårt Mandelloäventyr är att jag fick lite problemmed inloppet på anloppet mot Prag.
Som jag tidigare berättat hade jag ju konstruerat ett par spjällhusfångare i äkta hålband. De fungerade faktiskt riktigt bra.
Till just en väldigt svettigt varm dag i nådens år 2009, då jag och mina glada kumpaner stormade fram längs makalöst härliga vägar i Tjeckien, med ca. tio mil kvar till den sköna staden Prag.
Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att hojen hade något som liknade tomgång fram till denna punkt på resan. Därför skar jag ofta tänder åt sega billister och sadistiska rödljus när de så oönskat trängde sig på. För att slippa sitta och fiska med gasen som en mopedist med ybertrim så slog jag i regel av hojen (eller oftast kanske lät bli att starta om den när den dött, i väntan på grönare tider). Men hur som helst gjorde spjällfångarna jobbet på ett klanderfritt sätt.
Men så i nedförsrull på väg genom en stad sa det bara PLOPP och jag fick rulla in vid vägkanten för spjällhusremontage. Åkte sist, men Tobbe som inte riktigt haft samma tillit som jag till mitt spjällande/spjälkande höll kollen bakåt och kom promenerande med ett "vad var det jag sa"-leende innanför hjälmkanten (Jodå, det märktes...). Upptäckte då att hålbandet på den sidan inte längre var ett utan två. Jag fiskade rappt fram en kattstrypare och förenade halvorna så gott det nu gick, för det kändes verkligen som att jobba i en masugn.
Under de kommande milen så sprättade inte bara det, utan ocks det andra spjällhuset av så fort de fick en anledning. (Dvs. när det blev tomgångskörning pga. bilar, rödljus eller annat otyg) Vid ett tillfälle räckte det faktiskt med att köra ner i en liten vägskada. Jag fick dock rätt snart lite rutin på det hela så jag fångade upp och tryckte helt sonika tillbaka "paketet" på insuget när det lämnade sin post. Saken var nämligen den att insugsgummina blivit så mjuka av värmen att de gick att hantera på detta vis (Också det som gjorde att de nu lossnade så lätt).
Det var alltså med lite blandade känslor jag närmade mig Prag. Men pragmatisk som jag ändå är, tänkte jag bara att det nog löser sig, bara jag ser till att hålla humöret och varven uppe...
Det var ingen gång i parken ska jag erkänna... Prag vimlade av flanörer, det var hett som i H, och vi hade ingen adress programerad i GPS:en. Dessutom ligger Botel Admiral centralt så vi hade ställt in siktet på Karlsbron och sökte med den som utgångspunkt.
Ni ska veta att det låter mulligt med fyra mullrande Guzzis i gränder och mellan huskroppar, det är ju kanske larvigt, men det känns som man bjuder på något gott. I sådana studer vill man inte behöva sitta och "fiskevarva", man vill definitivt inte köra med ett frihängande spjällhus, än mindre två... Been there, done that.
Nåväl, under våra dagar i Prag tog den anvarsfulle Tobbe tag i saker och ting. Han kontaktade polaren Julle i Italien med en lång lista på delar som vi gärna ville beställa
. Tur som en Tobbig, ska det visa sig, men mer om det vid ett senare tillfälle.Tobbe skrev (konstigt nog utan att fråga mig) in ett par nya insugsgummin på listan. Innan vi lämnade vårt atomsäkra garage i kajen vid Botellet lånade han också ut ett par meter Biltema-spännrem för ett slags "push-up montage" över ramröret.
När vi sedemera kom fram till Palosco och fick låna Julles verkstad för att dela upp och montera den där säcken med delar
så kunde vi konstatera att remmen skött sig bra i sin nya roll. Vi kunde också konstatera att de gamla gummina var helt släta, utan fläns på insidan som en följd av sin tjänstgöring. De nya gummina monterades och ett band av sammanlänkade grova kattstrypare fick ersätta Tobbes biltemapryl (till Tobbes muttrande...). Det här var ett ganska omständigt sätt att säga: Byt gummin!
Efter operationen har de inte lossnat en enda gång, hojen har plötsligt fått en för modellen riktigt imponerande tomgång och som grädde på moset fick Tobbe bättre nattsömn
.Det enda som inte är lika bra är att hon nu, konstigt nog plötsligt vill ha mer att dricka, men man kan ju inte få allt här i världen...alltid.